Nu sitter jag i min skola och håller på med ett jävla projekt som bara kan dö. Det handlar om den Italienska Renässansen. Och grejen är den, att om jag hade gjort den med er, hade det i alla fall bringat lycka i min tillvaro. Nu är det bara deprimerande och självmordsbenäget( och ja jag vet, kan inte stava det ordet). Jag hatar verkligen det här helvetet, dom här stela människorna och dom sterila korridorerna. Och varför har man ett jävla projekt i två fucking veckor? Det är det mest patetiska jag har varit med om. Jag saknar matte.

Men mest av allt, i HELA VÄRLDEN, saknar jag er. Jag saknar känslan av att ha en anledning att gå till skolan, förutom att få bra betyg. Jag saknar glädjen av att träffa alla på morgonen och krama om alla galet mycket. Jag saknar att få löss 193 gånger om året. Jag saknar att kunna börja sjunga när som helst utan att få massa sneblickar och arga kommentarer från folk i klassrummet. Jag saknar att vara omringad av folk som känner än, som man kan springa på och prata med, som man känner sig självsäker med och bara kan vara sig själv med.

och sen saknar jag typ 102355036 saker till.

Från cpt, i cpskolan som har blivit namngiven efter en cpgubbe som har skrivit texten till en tomtedikt.